Forskeren Pernilla Ouis konverterte til islam som 21-åring, men i siste nummer av det svenske Humanistforbundets medlemsavis Humanisten (3/09) skriver Ouis at hun ikke kan opprettholde sin tro på islam og at hun har oppgitt holdningen om islam kan reformeres.
Ouis – som har forsket på æresrelatert vold – advarer imidlertid mot vesterlandske kvinners forsøk på å befri muslimske kvinner fra deres undertrykkelse. Slike forsøk har gjennom historien vist seg å være nytteløse og har bare styrket islam som en “motstandsideologi”, skriver hun:
En muslimsk apologetisk position är att säga att det finns kvinnoförtryck i den muslimska världen trots islam, inte på grund av islam. Detta var den åsikt jag själv hävdade under mina år som aktiv muslim. Jag, liksom många andra muslimska feminister, menade att islam mycket väl kunde tolkas som en religion som förespråkade jämställdhet mellan könen. Det var bara muslimerna som betedde sig illa, sa vi, trots sin eminenta religion.
Ett annat argument man kan framföra för att ifrågasätta påståendet om islam som en kvinnoförtryckande religion är att hävda att förtryck är en individuell upplevelse. Om verkligheten är “socialt konstruerad”, som humanvetenskaperna gör gällande – vem kan då påstå att en annan är förtryckt om detta påstående inte överensstämmer med individens subjektiva upplevelse? Hur kan vi hävda att en prostituerad eller en beslöjad kvinna är förtryckt om vederbörande inte själv tycker det?
- For drøyt fem år siden begynte jeg å stille spørsmål ved min tro på Gud. Det var en smertefull, men nødvendig prosess. En drivende faktor i denne prosessen har vært mine erfaringer med islamsk kvinneundertrykkelse. Som muslim hevdet jeg at det ikke var islam det var noe galt med, men muslimene selv i tråd med ovenstående argumentasjon. Etter min “avislamisering” har jeg innsett at det forholder seg tvert om: det er ikke muslimene det er noe galt med, det er islam. Jeg mener at mange troende muslimer blir låst av islam til visse holdninger og praksiser. Å hevde at det ikke finnes objektive kriterier for undertrykkelse klinger falskt, fortsetter Ouis:
I följande artikel ska jag visa att det finns islamiska grunder som legitimerar en patriarkal ordning inom islam. Det är just dessa fundament i religionen som gör att det blivit ohållbart för mig personligen att upprätthålla en tro på islam. Jag har alltså övergivit hållningen att islam kan reformeras och att islams urkunder kan legitimera en syn som inrymmer acceptans för exempelvis jämlikhet mellan könen och homosexualitet. Min inställning avviker därigenom från exempelvis Irshad Manjis tro på att islam kan reformeras med itjihad, progressiv nytolkning.”
Ouis artikkel er slått stort opp i Humanisten; oppslaget går over fire sider og inkluderer kildehenvisninger. Hun forankrer sine påstander i både de religiøse urkildene og i samtidsdebatten, og tar for seg en rekke problemstillinger som religiøs plikt til å ikke nekte ektefellen sex, tvangs- og barneekteskap og religiøst akseptert æresvold.
Pernilla Ouis har tidligere forsket på æresrelatert hold, og på oppdrag for svenske Redd Barna utarbeidet hun i 2007 en rapport om æresrelatert vold, barneekteskap og seksuell utnyttelse av jenter i Palestina, Libanon og Jemen. Det vakte oppsikt da oppdragsgiveren fjernet samtlige kulturelle forklaringer på æresbegrep og -vold i Ouis rapport. Æresbegrepet og den påfølgende volden mot kvinner skyldes at de tre landene er patrialkalske samfunn, skrev Ouis og forklarte: – Om man inte skriver om hederskulturen går det inte att förstå våldshandlingarna, de blir tagna ur sitt sammanhang.
Redd Barna strøk imidlertid disse delene av Ouis rapport fordi hennes konklusjoner og ordvalg kunne “polarisere og føre til en vi- og dem holdning”. Redd Barna syntes også det var for drøyt å kalle de tre landene patrialkalske – særlig siden Sverige i følge Sanna Johnson hos Redd Barna er patrialkalsk det også:
Som hon ser det blir rapporten svår att använda i sin nuvarande form, utan kulturella förklaringar.
– Om man inte skriver om hederskulturen går det inte att förstå våldshandlingarna, de blir tagna ur sitt sammanhang.
Ett exempel som strukits, enligt ett mejl från Rädda Barnen till Pernilla Ouis som Sydsvenskan tagit del av:
“Männens åsikter, perspektiv och erfarenheter är viktiga eftersom vi har att göra med genusbaserat våld i patriarkala samhällen.”
Rädda Barnen vill inte kalla samhällena i de tre länderna för patriarkala.
– Då måste vi ha fakta och statistik på att så är fallet. I så fall är alla samhällen patriarkala. Sverige är ett patriarkalt samhälle, säger Sanna Johnson på Rädda Barnens Beirutkontor, som är rädd för att formuleringarna ska försvåra samarbetet med lokala organisationer och det omgivande samhället.
Men rapporten handlar inte om Sverige utan om just de här tre länderna?
– Det är fel att säga att det gäller bara i Mellanöstern.
Har Pernilla Ouis gjort det?
– Hon skrev att det här var ett problem bara i Mellanöstern och bara bland muslimer.
Forskeren er opprørt over Rädda Barnens påstander:
– Det är helt enkelt inte sant. Och jag hade inte i uppgift att jämföra olika kulturer, säger hon.
– Ett patriarkalt samhälle är inget man bevisar med enkäter, utan man gör en kulturanalys. Om man tycker det är känsligt kan man inte komma långt när det handlar om jämställdhet och sexualitet.
Høsten 2007 henvendte Pernilla Ouis seg til styret og det etiske rådet i svenske Rädda Barnen for å blant annet få klargjort hvorvidt sensuren av hennes materiale er i tråd med Rädda Barnens verdigrunnlag. I svaret står det at Rädda Barnen skal “kritisera det enskilda övergreppet och inte den omgivande kulturen eller religionen”.
Via Gudmundson