Det finnes dynger av informasjon om Rosengård. Den som presenterer et fastfryst bilde, av en statisk situasjon, risikerer at noen finner ut at det går an å se saken fra en annen side. Som ikke stakkarsliggjør menneskene der.
Rosengårdrapporten har fått stor oppmerksomhet i Sverige, og sist uke var integrasjonsmnister Nyamko Sabuni på befaring. Hun konkluderte med at rapporten i hovedsak har rett.
En forsker som skrev meget kritisk om rapporten i Sydsvenskan, er likevel enig om at religiøsiteten øker, og preger barna.
“Skitrapport”, slog forskaren Pernilla Ouis fast i Sydsvenskan i onsdags: “Men slutsatserna stämmer. Den religiösa puritanismen går in i människors vardagsliv.” Hennes exempel är åttaåringar som inte får delta i skolans simundervisning, “en konstig sexualisering av barn”.
Som skolorna accepterar.
Sitatet er fra en artikkel av Heidi Avellan i Sydsvenskan, som våger å problematisere at det står så dårlig til i Rosengård. Den offisielle versjonen sier det er synd på menneskene. Manglende integrasjon er et fattigdomsproblem. Men hvorfor bosetter alle seg i samme område? Det fører erfaringsmessig til dårlige sosiale forhold, til stor andel trygdebrukere, noe som går i arv til ungene.
I Sverige har regjeringen foreslått sanksjoner hvis innvandrere slår seg ned i ghettoer. De vil ha befolkningen spredt til områder der det er arbeid å få.
Malmös plan Välfärd för alla slår fast att många barn till invandrare “kan få stora svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, till och med större än deras föräldrar. Anledningen är att många saknar förebilder med föräldrar som arbetar”.
Vart tionde barn i Sverige lever i vad Rädda Barnen kallar fattigdom och andelen fattiga barn är nästan tio gånger större i Malmö än i Lomma och nästan tio gånger större i Rosengård än i Husie. I Rosengård bedöms fler än 60 procent av barnen vara fattiga.
Den asylsøker som slår seg ned i et overbefolket område vil ikke få de samme trygdegodene som en som flytter til et område med færre innvandrere.
“Möjligheten att välja eget boende finns kvar men leder till lägre ersättning. Den som väljer en överetablerad kommun får ingen ersättning alls”, förklarade migrationsminister Tobias Billström (M) på DN Debatt i tisdags.
Tufft – för också milt tvång är olustigt. Men tänkvärt.
Inte minst i Malmö.
Herrgården byggdes för 3 000 människor, nu är 5 000 skrivna där och polisen uppskattar det verkliga antalet till 8 000. Trångboddhet är bara förnamnet. Endast 15 procent av de vuxna har arbete.
Trångboddhet och arbetslöshet är segregationens kärna. Ekonomiska incitament kan användas för att rå på problemen, där har Moderaterna rätt.
Vuxna, infödda som invandrare, måste i första hand försörja sig på eget arbete, bidrag är ett alternativ för dem som av någon anledning inte klarar detta. Att bosätta sig där det finns jobb och bostäder borde därför vara självklart.
För både infödda och invandrade.
Dette handler om integrasjonens grenser: når folk graviterer til områder og trygdeutgiftene skyter i været, må myndighetene gripe inn. Dit har vi ikke kommet i Norge, men denne virkeligheten trenger seg på.
Hvis polakker kan bevege seg over landegrensene for å få jobb, hvorfor kan ikke en asylsøker være mobil? Er det en menneskerett å bo i Oslo og gå på trygd?
Jobbristen är ett problem, konstaterar nationalekonomen Yves Zenou i Europaperspektiv 2009: Hur gemensam är den europeiska gemenskapen? men hävdar att boendesegregation är allvarligare:
“I de flesta europeiska länder finns en betydlig etnisk segregering med hög arbetslöshet och utbrett bidragsberoende i områden dominerade av invandrare och minoriteter.” De boende lär sig inte majoritetsspråket, de har få kontakter med arbetsgivare och “genom social normbildning, individers identitetsutveckling och familjers kulturöverföring kan förväntningar om dåliga arbetsmarknadsutsikter, vare sig de är korrekta eller ej, bli självuppfyllande”.
Alltså:
Barn som inte ser vuxna gå till jobbet räknar inte med att jobba som vuxna.Zenou konstaterar också att sannolikheten för att bli “oppositionell” är högre för dem som bor i invandrartäta områden och pekar på USA, där vissa svarta elever i utsatta områden förkastar normer som ses som uttryck för den vita kulturen: att vara duktig i skolan är “acting white”, begåvade unga väljer att underprestera.
Poängen är att invandrare som bor isolerade från majoritetskulturen kan välja att inte ens försöka bli en del av den.
Den som bor i ghettoer har mye høyere risiko for å marginalisere seg selv og velge utenforskapet. Man utvikler antipati til storsamfunnets verdier. Når Jonas Gahr Støre stadig nevner det blendahvite Stortinget er man med å legitimere slike holdninger.