Aftenpostens Olga Stokke og Hilde Lundegaard rapporterer fra Malmø under tittelen: Sårer en hel bydel. Det er selvsagt Siv Jensen som sårer. Men artikkelen etterlater langt flere spørsmål om journalistenes integritet.
Informasjon om Rosengård er ikke vanskelig å finne, og mediene har brakt nyheter derfra i årevis. Men når Siv Jensen drar Rosengård inn i debatten, går NRK, VG, Dagbladet og Aftenposten til ordfører og politimester og fremstiller dem som autoriserte sannhetsvitner. Skulle man kanskje kunne tenke seg at de har noe å forsvare?
Rosengård er for nærme og informasjonen for tilgjenglig til at dette ikke er gjennomskuelig.
Stokke og Lundegaard velger den tabloid-politisk-korrekte innfallsvinkelen. Hva ellers? Det er nesten som en etikette mellom brødrenasjoner med samme system.
Bydelen med Nordens høyeste konsentrasjon av innvandrere er vant med stempelet som problemområde. Men kritikken fra Norge er blitt for mye.
–Folk er svært såret. De fatter ikke hvordan en norsk politiker kan snakke om sharialover i Rosengård. Det er ren løgn og populisme som bidrar til islamofobi, tordner bydelsordfører Andreas Konstantinidis fra Socialdemokratene.
Når Frps stortingsgruppe kommer på besøk, trolig i neste uke, tar han dem gjerne imot og forteller om tunge sosiale problemer som høy ledighet, lav utdannelse og trangboddhet. –Men det er fattigdommen, ikke muslimer, som er problemet. Det finnes jo noen få her som er helt forskrudde. Men ingen ekstremistiske grupper, slik mediene har beskrevet.
Spørsmål: Hvordan sårer man en hel bydel? Eller er det bydelsordføreren som snakker – om sine interesser?
Lenger ned kommer det informasjon som slår ihjel det politimester, ordfører og bydelsordfører sier.
Stokke og Lundegaard siterer hovedkonklusjonene fra rapporten om Rosengård, som er om aktivt utenforskap: hvordan radikale skaffer seg kontroll, en prosess vi kjenner godt fra franske forsteder.
Med én setning konstaterer journalistene at integrasjonsminister Nyamko Sabuni var i Malmø i helgen. Hun fant at rapporten stemmer.
Journalistene problematiserer heller ikke begrepet sharia. Man later som om motparten mener at det er innført religiøse lover, men det kan også brukes om en tendens, en utvikling med spesielle karaktertrekk, og det er det vi ser i Rosengård.
Magnus *Ranstorp, en av forfatterne av «Hot mot demokrati og värdegrund», laget av Forsvarshögskolan i Stockholm, går ikke tilbake på noen ting. Han sier tvert imot at noen må bryte tabuene. Dette er funn forskerne har visst om i årevis, men nekter å si høyt.
–Men dette er så tabubelagt at få tør snakke om det. Hvor har islamforskerne som nå kritiserer, vært i alle disse årene, spør Ranstorp. Rapporten bygger på intervjuer med personer i politiet, skolen, sosialtjenesten, kulturforeninger og personer som arbeider med ungdommer i Rosengård.
Da innføres et nytt moment i diskusjonen som en journalist med integritet må ta stilling til: at visse problemstillinger er tabubelagt. Det burde representere en formidabel journalistisk utfordring. I stedet velger Stokke og Lundegaard å skyve Aje Carlbom foran seg. Han kritiserer rapporten. Men da burde Aftenposten-journalistene fått med seg at Carlbom selv har skrevet artikler om radikaliseringen i Rosengård som er like alarmerende.
Carlbom opplevde selv at forskerkolleger ville at han skulle tie om sine funn.
Selv ble Carlbom oppfordret av kollegaer om å tie stille om resultatet av feltforskningen hans.
– Jag tror att många gjorde det i en blandning av rädsla och välvilja. Man var rädd för konsekvenserna, och ville också säga att jag skulle göra mig omöjlig som forskare om jag presenterade resultaten eftersom de var så politiskt inkorrekta.
Det är inte konstigt att människor fortsätter att vara präglade av den kultur de är uppfostrade i, menar Aje Carlbom. Men man ska inte låtsas som något annat och framför allt inte förneka skillnaderna.
– Annars uppstår bara förvirring bland människor. Folk upptäcker ju dem i vardagen. Det är i tystnaden som främlingsfientliga krafter får spelrum.
Aje Carlbom och hans familj bodde tre år i Rosengård innan de återvände till Lund. Han disputerade 2003 med avhandlingen “the Imagined Versus the Real Other” som väckte stor uppmärksamhet. Han har fortsatt intressera sig för den här typen av frågor och arbetar än i dag med projekt i Rosengård. Han tror att det krävs mer än enskilda människor som fungerar som kulturtolkar för att skapa möten mellan olika grupper i samhället.
Kanske, funderar Aje Carlbom, ska man organisera faddersystem där svenskar tar emot flyktingar.
– Ett första steg är att vi erkänner kulturella skillnader och visar att det ibland uppstår enorma kulturkrockar och att det inte är lätt att gå från en värld till en annan.
Når man legger denne informasjonen etter hverandre fremstår Aftenpostens artikkel som mangelfull og skjev.