På vägen dit smattrade ett par uppskrämda vingar, det var allt. Dit går man ensam. Det är en hög byggnad som helt och hållit består av springor, en byggnad som alltid vacklar men aldrig kan störta. Den tusenfoldiga solen svävar in genom springorna. I spelet av ljus råder en omvänd tyngdlag: huset förankras i himlen och det som faller, det faller uppåt. Där får man vända sig om. Där är det tillåtet att sörja. Där vågar man se vissa gamla sanningar som annars alltid hålls nerpackade. Mina roller på djupet, de flyter upp där, hänger som de torkade skallerna i förfädershyddan på någon melanesisk avkroksö. En barnslig dager kring de hiskliga troféerna. Så mild är skogen.
Tranströmer Sanningsbarriären