Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlingsbangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman. En krita har klottrat på vognsdörrarna.
Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld. Därför eåar detaljerna så tunga. Och så svårt att se det andra som också finns: en solklatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrev: “Kom till mig, ty jag är motsigelsesfull som du själv.”
I morgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skolbussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.
Tranströmer Minusgrader
Related posts: