Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra
händer i f-moll, två kuskar på samma ekpage, det
ser en aning löjligt ut.
Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka,
som om vi rörde motvikterna
i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga
balans: glädje och lidande väger presis lika.
Annie sa “den här musiken är så heroisk”, och det är
sant.
Men de som sneglar avundsjukt på handlingens män,
de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte
är mördare
de känner inte igen sig här.
Och de många som köper och säljer människor och
tror att alla kan köpas, de känner inte igen sig här.
Inte deras musik. Den långa melodin som är sig själv i
alla förvandlingar, ibland glittrande och vek, ibland
skrovlig och stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.
Tranströmer
Related posts: